Ett brev om buksmärta

Hej Torsten (och crew)

Mitt namn é Marina och jag é 40 år.

Har i hela mitt liv lidit av övervikt. Alltid varit ”den större” i alla sammanhang.

2008 gjorde jag min GBP på Frölunda Specialistsjukhus.
Som mest har jag vägt 140kg till 166cm långa ben.

Allt gick toppen med operationen. Även efteråt med viktnedgången. I februari 2010 (tror jag det var) hade jag haft en stabil vikt på ca 74-75kg och gjorde även bukplastik då jag hade massa hud lös och jättebesvär.

Även det gick toppen.

Nångån i början på 2013 började jag få ont i magen, strax under revbenshållet på vänster sida. Men jag tänkte hela tiden ”det kommer gå över”; ”det é någonting jag ba ätit nu”; ”det é mycket på jobbet och att vara ensamstående 3barnsmamma” och en massa andra ursäkter.
Har en väldigt hög smärttrösel så jag gick runt där och hade ont, tog lite värktabletter och fortsatte med mitt liv glad att vara levande.

Till slut, med påtryck från nära och kära som sett mig lida, tog jag kontakt med Jan Dahlenbäck, som utförde min operation på Frölunda, för jag ville dubbelkolla att allt var okej med mig efter min GBP.
Han remitterade mig till diverse undersökningar i omgångar, gastroskopi, datortomografi o.dyl men alla tester visade normalt förutom att jag hade smärtor.
Efter ett tag, skickade han mig över till obesitas på Sahlgrenska, då han skulle sluta på Frölunda, och han ville att hans kollegor skulle fortsätta undersöka mig och hitta orsaken till min smärta.
Där fick jag först träffa en läkare vid namn Anna (nånting) som oxå skickade mig på olika undersökningar. Vid nåt återbesök på kirurgmottagning fick jag träffa hennes kollega, Hans Axelsson.
Som ”vanligt” hittades det ingenting avvikande på nån av mina undersökningar förutom en ”stor ficka”

Under denna tid, från 2013 tills idag har jag sakta men säkert gått upp i vikt till ca 100kg. Har även drabbats av utmattningssyndrom och oxå fått diagnosen PTSD pga min uppväxt.

Sist jag träffade Hans Axelsson, enl mina journaler på mina vårdkontakter, var det 1 februari.

Då var det andra gången han informerade mig om en framtida studie för viktopererade där dom hade en ”tanke” hur dom skulle operera igen. Han frågade om jag ville vara med i den.
Jag sa ”ja” och frågade när den ev skulle tillkomma.
Han var osäker men hoppades på ”till våren”. Jag undrade hur jag skulle hantera min smärta och han sa att om jag inte hade hört något från han inom ett halvår kunde jag återkomma så fick det bli en operation för att utreda min smärta. Jag hade alltid akuten att vända mig till om det blev outhärdligt.
Men när é det outhärdligt när jag ”lärt” mig leva med smärtan?

Sakta men säkert ”lallade” jag runt med smärtor stup i kvarten och åt mer och mer värktabletter.

Smärtorna jag har sitter i nästan 24/7 molnandes hela tiden, och med jämna mellanrum kommer det huggande känsla som om någon knivhögg mig och vred om kniven.
Nu vet jag iof inte hur det känns, då jag aldrig blivit knivhuggen, men jag antar det kanske känns såhär.

I alla fall, nyligen hade jag varit illamående rätt länge, spytt, inte kunnat behålla så mkt mat och haft fler och fler ”huggande” smärtor så jag bokade tid till VC. Läkaren där remitterade mig direkt till akuten då jag hade buksmärtor och var GBP-opererad.
Där togs det prover (som var normala) kändes och klämdes på magen (jag reagerade där det gjorde ont) och så fick jag till svar att allt såg normalt ut.
Jag nämnde där om en ev operation på SU, och ”extra fickan” och dom lyssnade och antecknade.
Jag fick göra en ny datortomografi på plats, men även den var okej.
Efter några timmar ville dom testa om jag kunde äta, och gick det skulle jag åka hem.
Tyvärr så gick det inte.
Efter några tuggor högg det till i magen, jag kräktes (så gott jag nu kan iom GBP) och fick jätteont.
Då beslutade dom att lägga in mig över natten för observation och en gastroskopi under följande dag.

Första natten, kunde jag knappt sova. Det högg till mer och mer, och jag kunde inte få någon ro till sömnen.
Jag hade dropp och fick morfin rätt i magen mot smärtor.

Dagen därpå gjordes det en gastroskopi, som återigen såg bra ut, jag fick testa på flytande föda och stannade ytterligare en natt till.

Jouren dagen därpå hade inte så mkt nytt att berätta. Eftersom jag redan höll på med utredning av magen via SU, sa dom åt mig att kontakta dom för en ev. operation.
Fick testa att äta vanlig mat och om det gick fick jag gå hem.
Och det gick.
Och hemma é jag nu.
Med ständiga smärtor och upprorisk mage. Men jag ”lallar” runt och lever med det.

Idag fick jag kontakt med kirurgin på SU, där en superduktik sköterska förklarade för mig att studien Hans pratade om var enbart viktreduktiv och hade inget med någon smärtutredning att göra.
Den studien visste dom inte om och när den skulle gå av stapeln.

Får jag smärtor igen får jag åka akut till Södra Älvsborgssjukhus, som jag i dagsläge tillhör då jag flyttade till Borås för 2 år sen.
Jag har smärtor.

Varje dag.

Varje minut.
Men jag härdar ut, för det é så jag gjort hittills.
Så det känns att jag måste göra för allt é normalt med mig….förutom mina smärtor.

En bekant på FB föreslog jag skulle kontakta dig, för hon hade läst du gjort och gör massa studier om viktoperationer och den procentdelen av oss opererade som på ett eller annat sätt har komplikationer efter GBP

Jag hittade artiklar om dig och fick lite hopp.

Det kanske finns hopp för mig oxå och mina buksmärtor.

TACK för att du orkar läsa min historia.

Hoppas jag får höra något från dig/er!

Med smärtsamma hälsningar
Marina Moravcevic

Marina Författare

43 år, polyamorös.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *