Funderat ett tag på en grej.
Om man tex varit en tjockis/mullig/kurvig och gått ner i vikt efter träning/operation/diet el dyl….håller man ändå ihop när man möter en människa i samma sits man var innan man själv blev av med övervikten?
Alltså, känner man med personen för man vet exakt hur det var då man själv befann sig där för ett X antal tid sedan? Eller tänker man ”men herregud människa det finns hjälp att få” eller nåt i stil med ”kan jag så kan du”?
Jag har alltid varit stor! Försökt med diverse bantningssätt utan resutat. När jag till slut vägde strax över 130kg till mina 166cm, så kände jag att jag behöver hjälp!! Fick en tid till VC som skickade remiss till Sahlgrenska och obesitasavdelningen. Fick komma på information och ställa mig i kö för viktoperation.
Nu visade det sig att jag just i den vevan blev gravid, så operationen lades åt sidan, och fast jag försökte tänka på vikten-gick det åt skogen.
När mitt yngsta barn fyllde 1 år, fick jag tid till en operation. Nu jävlar skulle det bli andra bullar! Allt gick jättebra, och jag rasade ner i vikt. Samtidigt skillde jag mig oxå, och jag mådde toppen.
Som Leonardo sa i ”Titanic” ”I’m the king of the world!!!” SÅ kändes det oxå. Jag fick mer uppmärksamhet, fler flirtar (inte för att det saknades innan) att handla kläder blev roligt igen. Jag lyckades gå ner ca 55kg på 1,5 år. Jag mådde great! Och jag njöt av livet!
Sen hamnade jag i ett dåligt förhållande där otrohet, lögner och utpressning förekom. Men till slut vågade jag ta modet till mig och bad han dra! Nu skulle jag återigen fokusera på mig själv och mina barn. Plus jobb.
Sagt och gjort, inga kärleksförhållanden hade jag som nyårslöfte inför nyåret 2012. And I made it! Inga kärleksförhållanden, men sex kunde man la inte vara utan.
Jag jobbade på, gav verkligen allt och lite till på jobbet, och försökte pyssla ihop ett liv med tre barn, som jag hade ensam vårdnad om. Det rullade på. Jag kände mig som superwoman gånger fem. Det var la inte så svårt. Visst, vissa dagar fick barnen fixa lite mer själva än vad jag hade planerat, men så fick det va.
Jag var på TOPP! Både jobbmässigt, själsligt, viktmässigt, flirtmässigt och allt! Det kunde inte bli sämre eller bättre. Jag var helt enkelt, jäkla bäst!
Men………så kom sommaren 2013, jag började känna att det inte riktigt går som jag tänkt. Jobbet tog över för mycket, barnen hamnade i bakgrunden, mitt mående kom sist, jag började återigen söka tröst i maten. Men hey, jag var opererad så det kunde inte sluta hur dåligt som helst.
Cheferna byttes ut på jobbet stup i ett. Under min semester råkade jag få veta att min chef blivit utbytt och när jag kom tillbaks efter jobbet skulle jag helt plötsligt ha en ny chef, som kom utifrån och som jag aldrig träffat innan. Jaja tänkte ja? Det kan la inte bli värre?
Men tji fick jag. På nåt vänster hade jag blivit utbölingen som skulle, till varje pris, bytas ut och förflyttas. Jag kämpade och kämpade, men till slut tog orken slut.
Varför kämpar jag när ingen visar mig uppskattning för allt jag gjort?! Ingen hade ens en endaste gång sagt tack för att jag vid ett flertal tillfällen jobbat 12-timmars pass för att det saknades folk. Ingen tackade och frågade hur det gick att lösa med tre barn ensamma hemma? Jag hade, som tur var, underbara vänner som ställde upp i vått och torrt och hjälpte mig.
Utan er hade jag aldrig klarat av det!
Ni vet vilka ni è!
Ni e guld värda och mer därtill!!
Till slut gav jag och kroppen upp. Steg ner från min position och tog en ”lägre” tjänst. Kändes att nu e det min tur att fokusera på mig själv och mina barn! Det gick ett tag, men till slut la kroppen av! Jag fick panikångest och kom inte ut hemifrån. Jag föll ihop som en trasa i hallen hemma. Som tur var, gick alla tre barnen i samma skola, så dom gick ihop till skolan. Dom märkte att mamma inte mådde bra. Jag förstod inte alls vad som höll på att hända.
Jag som alltid var den starka, som aldrig bad om hjälp, jag kom inte ut hemifrån. Vissa dagar kom jag inte ens upp ur sängen. Hur faaaaan hamnade jag här? Varför straffades jag när jag varit duktig hela mitt liv? Hur kunde jag hamnat här?
Efter ett tag insåg jag att jag måste träffa en läkare, för det gick inte att sjukskriva sig hur länge som helst. Sagt och gjort. Fick en tid till min vårdcentralen (VC) och där blev jag sjukskriven för ångest och utmattningssyndrom i två veckor.
Kändes skönt, tänkte att om jag bara vilar upp mig så e jag fit for fight sen.
Men tji fick jag. Jag började må sämre och sämre. Sov nästan hela dagarna, men likt förbannat var jag trött. Jag var som en zombie. Vissa saker gjordes per automatik utan att jag ens visste om det, medans andra tog längre tid att göra.
I samma veva träffade jag mina nuvarande partners, och det fick mig att må något bättre. Trots mitt mående och mina misslyckanden och mitt ”tragiska” liv….så fanns det folk som faktiskt tyckte jag var underbar och älksvärd!
Det höll mig precis strax ovanför vattenytan.
Jag kunde andas igen! Men….eftersom jag mådde dåligt, fick dom även träffa den sidan. Tog emot att visa hur man egentligen mådde, men jag tänkte att det fick bära eller brista! Och det bar, att det bar!
Men…..i och med utmattningen och ångesten, tog jag till den enda flykten jag vetat om i hela mitt liv.
Och det var mat!
Jag började äta. Jag började skita i mina illamåenden och dumpingar, för på nåt sätt blev jag bekräftad via maten. Som jag alltid blivit, så länge jag kan minnas mig själv som liten. Sakta men säkert började vikten öka. Jag skyllde på ”sambokilon” för det e så med nytt förhållande. Man hamnar i nån form av smekmånad och då tillkommer det några kilon.
Jag var fine with it.
TILLS…..jag började få megasmärtor i magen! Oavsett om jag nyss hade ätit eller inte, så sa det pang och smärtan kom. Jag kunde inte koppla den till något speciellt, för att kunna undvika det, utan dom kunde komma när som och hur som. Och höll i sig i allt från en kvart-tjugo minuter till en timme-en och en halv. Fanns inget som hjälpte mot smärtan! Testade vanliga värktabletter, starkare värktabletter, magkattarsmedicin och annat. Men inget hjälpte.
Så jag tog kontakt med läkaren som hade gjort min viktoperation, förklarade läget för honom och så påbörjades en utredning. Fick genomgå ett X antal olika undersökningar, allt från vanlig gastroskopi till datormografi. Men inget hittades. Inte ens ett ynka magsår. Allt såg bra ut.
Till slut blev jag överflytttad till Sahlgrenska där dom var lite mer specialiserade på viktoperationer. Där fick jag göra ytterligare undersökningar, både nya och en del jag redan gjort.
Och ungefär 2,5 år efter första kontakten ang smärtorna, kom dom fram till att jag hade en extra ficka på min opererade, förminskade magsäck.
Hallejulah!!!
Äntligen fick jag en diagnos och en förklaring till smärtorna jag haft i över två års tid! Nu trodde jag att jag äntligen skulle få hjälp med både smärtor, och vikten som hade smygit sig på mer och mer under årens gång.
Men….. såklart ska det alltid vara nåt.
Läkarna vet inte riktigt hur dom ska handskas med mig. Dom har inget vetenskapligt bevis på hur man ska göra med en person som genomgått en viktoperation, gått ner ca 50kg i vikt, gått upp en del igen OCH har smärtor pga en extra ficka!
Vad säger man?
Jag har börjat tappat tro om att få leva ett smärtfritt liv, för mitt i detta, och ångesten och utmattningen, har jag även fått diagnosen Firbomyalgi!
Så ja….jag kommer alltid få leva med någon form av smärta. MEN jag hoppas att den enda smärtan jag behöver leva med é fibromyalgin. Jag hoppas verkligen att läkarna kommer fram till att jag behöver en ny operation där dom cuttar bort extra fickan så kanske förhoppningsvis även smärtan försvinner. Sen om det även innebär viktminsknin,g då jag e överviktig enl BMI, så tar jag det enbart som plus.
MEN Smärtan e huvudanledningen och det enda jag kräver ska försvinna!
Oj…..detta inlägg blev rätt så långt! Men hoppas ni orkat läsa hela. Undrar ni något så bara att hojta till!
Kram på er alla
/Marina
