Ja, men då känns det dags att uppdatera lite, hänt en del sen sist.
Har som vanligt haft ont av och till, mer än vanligt, och höllt i sig längre. Men vad ska jag göra, dr. Alexandros sa jag skulle härda ut istället för att åka in till akuten då dom kunde operera fel el.dyl.
Så det har jag gjort.
I onsdags så åkte jag till Lotta i Gbg, träffas lite, chilla, glo på skräckis och sova över till torsdag. Som jag brukar göra av och till när möjlighet finns. Och onsdagen var la som en vanlig dag och kväll. Blev iof ingen skräckis för vi var rätt så trötta båda två så småkollade på TV innan vi däckade snabbt.
Men på torsdag började det. Ont, smärta, väckhet blääääää. Till slut orkade jag inte så ringde och pratade först med 1177, för hade återigen spytt blodblandat. Till slut blev det 112 och ambulansen in till akuten på Sahlgrenska, runt 18-tiden på kvällen. (Åtminstone rätt sjukhus)
Prover togs osv osv osv som det brukar ske när jag hamnar på sjukan. Blodtrycker var lågt, togs varje kvart och höll sig rätt så lågt. Fick smärtlindring, läkarna kände, frågade, diskuterade med andra och till slut runt 4-5 ich på fredagsmorgonkvisten kom jag till kirurgavdelningen 137 på Sahlgrenska.
Senare på dagen fick jag göra gastroskopi, som utfördes av dr. Alexandros. Han upptäckte trång passage och ville jag skulle göra passageröntgen och sen återstod bara operation. Blev dock ingen röntgen på fredagen utan den gjordes på lördag.
Att dricka den där vidriga kontrastvätskan, ca 2 dl é ett jäkla helvete, men vad gör man inte? Fick även kontrastvätskan rätt in i blodet, en märklig känsla. Man blir jättevarm. Börjar uppe i skallen, och sprider ser neråt kroppen. När man passerar underlivet tror man att man kissat på sig, för det é så varmt. Sen åker man in genom en sån röntgen-rund-apparat och man får dra in andan, hålla den medans man sakta åker genom minitunneln och fotona tas.
Efteråt var det bara tillbaks till rummet.
Det var rätt så mycket action på sjukhuset under lördagen. Även transportgrabbarna som kör patienterna från våning till våning, sa att det brukar vara lugnt på helgerna men just i lördags var det mycket att göra.
Nu skulle bilderna undersökas av en kirurg och jag skulle få återkoppling sen.
Hade smärtor på kvällen, fick smärtlindring och spydde återigen blodblandat, som jag även hade gjort i torsdags innan jag åkte in akut.
Den kom på söndagmorgon vid ronden.
Och han sa att det gjordes fel röntgen! ….suck…..
Dom hade gjort vanlig skiktröntgen, men dom skulle göra röntgen när jag åt ett knäckebröd! Så dom skulle se till att rätt röntgen gjordes under dagen.
För mig lät knäckebröd såååå gudomligt! Jag hade varit fastandes sedan i torsdags och magen gjorde sig påmind genom diverse kurrerier efter mat.
Till slut hämtades jag för att göra röntgen. Men fick veta att jag ej skulle få nöjet att äta knäckebrödet, utan skulle få dricka vattenlöslig kontrastvätska (blä!!) då jag skulle opereras dagen efter (jiiippieee) så var det inte bra att jag åt.
Och fy helvete säger jag! Denna kontrastvätskan var nog ännu värre än den dagen innan! Och återigen 2dl av skiten!
Men röntgen gjordes, jag fick åka tillbaks till avdelningen och så skulle dom kalla på mig igen om ca 2 timmar för att röntga tjocktarmarna och se hur vätskan förflyttade sig dit.
När jag skulle göra den röntgen så självklart, med min jäkla tur (läs otur) så började apparaten krångla. Den fick startas om två gånger, batterier bytas på nån mojjäng under sängen, och till slut fick vi gå till en annan våning och rum och apparat för att ta två bilder som tog ca 2-3 min!
MEN…då det var söndag och superlugnt, så fick jag faktiskt äran att titta på mina egna röntgenbilder!
Var änna lite coolt att se sina tarmar, bäcken och sånt.
Ner till avdelingen igen, där jag fick ta mig en sån inför-operationen dusch med sån speciell tvål.
Dom sa att som planen såg ut så skulle jag opereras under måndagen.
Äntligen kände jag! så händer det något!!
Måndag kom, förmiddagen gick…..men inget hände. Sköterskorna kom in efter ett tag och sa att det troligtvis inte skulle bli något idag för det var andra patienter som kommit in akut.
Jaja…med min otur var jag inte förvånad, men rätt så besviken.
Vid 17-ish så kommer sköterskan och säger att jag ska byta avdelning. Jag skulle hamna på avd 33 nu, oxå en kirurgisk avdelning men det é där bla GBP-patienter hamnar och oxå om man behöver vård längre än 3 dygn.
Transporten kom och jag åkte upp till våning 13 med fin utsikt. Däremot bytte jag ner mig från singelrum med stor egen toa/dusch, till att dela rum med två andra och en minimal toa/dusch. Men hey…jag é inte här pga rummen direkt.
När jag kommer in och tas emot av sköterskor så säger dom att dom fått direktiv att jag får äta och dricka flytande fram till midnatt!
HALLELUJAH!!!!!
Jag har varit fastande sedan i torsdag, dvs 4 dygn utan mat el. dryck. Och jag har aldrig varit utan så länge! Så jag kände mig in heaven.
Jag fick återigen ta mig en sån inför-operations dusch för det var bestämt att jag skulle opereras under tisdagen.
Yoggin jag fick i mig var värsta gourmetmaten! Den smakade allt jag hade suktat efter under dessa dagar utan mat. Varje ny sked var en ny rätt och det var lovely!
Nu é det tisdag, på morgonronden runt 10-ish kom en kirurg från GBP-teamet och sa att det tyvärr såg mörkt ut för en operation för mig idag.
1. Det kändes skönt att äntligen få träffa rätt kirurg, för dom innan på förra avdelningen var kirurger visserligen, men ingen som gjorde GBP.
2. Jag blev ännu mer besviken över det hon berättade.
Men jag fick ställa mina frågor, om bla vad dom ska göra. Och deras misstanke é att det é nåt knas i någon koppling/passage mellan magsäcksfickan och tarmen. Så dom ska kolla på detta och försöka åtgärda det.
Jag nämde extrafickan på magsäcken och vad som göra åt den. Då förklarade hon att när man kopplar tarmen till nya fickan, så blir det oftast en liten snutt av tarmen till övers, och oftast gör det inget. Men ibland kan det ställa till och typ blåsa upp sig/växa och då ser det ut som en extra ficka. Den kan oxå orsaka så att magsäcksfickan kan typ töjas så man kan äta mer och därav oxå gå upp i vikt!
Och det har jag gjort.
Enda sedan mina besvär började runt 2013/2014 har jag sakta gått upp i vikt. Och om den har orsakat mina smärtor och gjort en sån uppblåsning el vad sjutton jag ska kalla det, så kan den även ha gjort att jag kunnat äta mer och gå upp i vikt oxå.
Hon ville inte ge upp hoppet än på förmiddagen, men hon ville samtidigt varma mig att det kanske inte skulle bli någon operation.
Vad kan jag göra i detta fall?
Inget! Jag é operationsredo och klar att rullas iväg närsom då jag é förberedd. Alla prover é tagna osv.
Hon sa att om det ej blev operation idag så skulle nya prover tas så att det ej ska falera på det.
Dessutom nämnde hon oxå att dom hade gott om kirurger hela veckan, så det ska heller inte falera på personalbrist. Men dom måste ”klämma” in mig mellan akuta fall osv.
Dagen flöt på, Magnus kom förbi en sväng på dagen. Jag läste, kollade serier och väntade på något.
Vid halv fyra kommer två kirurger in till mig, som bägge varit inne och gjort gastroskopi på mig. Dr. Srdjan som upptäckte extrafickan för ungefär ett år sen, och så dr. Alexandros som gjorde den i fredags.
Dom beklagade men det fanns inget utrymme för att utföra operationen på mig idag. Srdjan förklarade oxå vad dom tänkte göra, gå in och kolla passagen och stygnen och omkopplingen och försöka rätta till den. Och om inte det gick, så fick dom kapa bort den ”dåliga” delen av tarmen och liksom dra fram en helt ny koppling.
Dom hoppades innerligt att jag skulle få opereras imorrn.
Men jag tror på´t när dom rullar iväg mig.
Känner att jag inte orkar hoppas längre, för jag blir bara besviken och tappar hoppet.
Ca en timme efteråt fick jag in lite soppa, då jag återigen fick äta/dricka flytande. Tog det väääldigt lugnt. Kollade på serie under tiden men kände efter ett tag att det gick inte mer. Smärtan började göra sig påmind och jag avvakta en stund för att se om den skulle försvinna, för ibland håller den i sig en kort stund.
Men tji fick jag. Fick kalla på sköterskan för att få smärtlindring och berätta om att jag ej kan äta.
Fick sprutan och som vanligt så tog det ett tag innan den började verka. Bara det att ca en kvart – tjugo minuter efteråt så blev jag illamående och fick gå på toa och spy.
Och där var det igen, blodblandad spya! Tjoho…not!
Som tur var fanns sköterskan redan inne i rummet hos min granne. Så jag berättade direkt för honom vad som hade hänt. (tror även han hörde mig för toan é i rummet och den e rätt så liten) Smärtan vägrade oxå ge med sig trots sprutan. Tog längre tid än vanligt.
Han frågade, antecknade och sedan var han inne hos mig med jämna mellanrum för att se hur jag mådde.
Tog la nån timme, men till slut försvann smärtan. Eller försvann och försvann gjorde den inte, men den dämpades av smärtlindringen till hanterlig smärta.
Nu é det snart dags för nattpersonalen att gå runt och hälsa på och göra minirond. Jag har fått dropp för ca en timme sen igen, men den verkar läcka så dom ska få titta på detta ordentligt. Hoppas bara nålen sitter i som den ska och inte har åkt ut igen, för då innebär det nya jäkla försök att sticka, träffa rätt, hitta en ven som inte viker under el annan skit och jag é trött på det!
Så nu håller vi tummarna alla att det bara e nåt ministopp nånstans och att jag ej behöver ta flera stick!
Och så håller vi alla tummar och tår att operationen blir av imorrn! För jag orkar inte mer nu!
Kram på er
/Marina
